-Jag var dum nog att inte ta något betalt, säger Mike. Det var för att jag var så stolt och glad över att någon ville anlita mig. I Fältöversten måste de ha tyckt att jag var korkad och lättlurad.

Men roligt var det, tyckte Mike. Han minns att för Ica skrev han god jul med en massa saftglas på golvet. Optikerbutiken fick ett mönster i form av en zebra = se bra!

Detta ledde till en ny adventskalender i SVTs lokala nyheter ABC för ett par år sedan. Då gjorde han inslag på några minuter varje kväll i tv. Det var kul, tyckte Mike. Följden blev ytterligare uppdrag för en mindre tv-kanal samt några radioinslag.

Mike berättar att goda vänner har hjälpt honom på olika sätt. Några som hade it-företag ville att Mike skulle ta hand om deras kunder några timmar då och då. Det blev i form av stadsvandringar. De utökades sedan till allmänheten och då i början skedde de i form av poesivandringar.

-Men då kom det inte så mycket folk, säger Mike. Det verkar som om folk är livrädda för poesi.

Intresset verkar desto större för spöken. Ofta blir det stora grupper som kommer, även om antalet kan variera.

-Det är egentligen lite konstigt att intresset är så stort med tanke på att spökvandringarna börjar klockan nio på lördagskvällarna. Men det är mest stockholmare som kommer, turisterna verkar inte lika intresserade och de är svårare att nå, säger Mike.

Anledningen till att poesin byttes mot spöken beror inte på någon särskilt morbid läggning. Det berodde helt enkelt på ett tips från en dam i publiken.

-Annars är det barn som ger mig alla bra idéer, säger Mike. De kan ju också ge de grymmaste recensionerna genom sin totala ärlighet.

Fast vågar man ta till sig kritiken kan den leda framåt. Eftersom Mike gärna förändrar, ”annars blir det för tråkigt”, är han öppen för att tänka nytt.

Idéer saknas inte och nya projekt är ständigt på gång. En kombination av stadsvandringar och det stora intresset för teater håller på att smälta samman. Mike och en grupp skådespelare är på gång att sätta upp en egen version av Shakespeares Romeo och Julia i form av promenadteater. Scenen blir stora delar av Gamla stan.

-Här är Julias balkong, säger Mike och pekar på ett järnstaket i närheten av Tyska kyrkan.

-Skådespelarna är i början av sin karriär och några har gått balettakademin, fortsätter han. Jag blir så rörd av att folk hjälper mig att förverkliga mina idéer.

Mike har bearbetat texterna, ger regi och deltar i föreställningen. När den är spelklar vet han inte än, men hoppas på augusti september. Det brukar vara bästa tiden för stadsvandringar med mest publik, så det borde också gälla för promenadteater, tror han.

Mike har ambitionen att göra årsplaner men då dyker ofta en ny idé upp och spolierar alltihop.

-Det brukar sluta med att jag inte har någon årsplan. Det är svårt att ha när man jobbar med sin hobby.

I årsplaner borde semestrar ingå, men de är också svåra att förverkliga även om pengarna skulle finnas. Idéer kan dyka upp även när man är ledig och liksom prioritera sig själva. Men om resor blir av föredrar han att resa ensam och istället ta kontakt med folk på plats, till exempel ortens hantverkare.

-Jag reste till Marocko en gång och då arrangerade jag sardinsafari. Jag träffade några sardinfiskare, tillsammans med dem ordnade jag så att ett gäng turister fick följa med ut och fiska en tidig morgon. 

Betalningen var priset av en dagsfångst, alltså det som fiskarna gick miste om när de inte kunde vara lika effektiva med turister ombord.

En annan idé var Spöktåget, en spökvandring genom Stockholms tunnelbana. Efter att DN på stan skrev om det i februari kom 170 personer på en gång, minns Mike.

När man jobbar mycket ensam måste man bygga sitt eget nätverk. Mike gjorde det genom tebjudningar på lördagar klockan 2.

-Jag hade lånat ett vardagsrum av en dam och en annan dam som jobbar på operan var med och bjöd på scones. Jag skickade ut inbjudningskort och många kom. I början flöt samtalet trögt, men sedan pratade alla och många ville komma tillbaka.

Men det går inte att försörja sig enbart på tebjudningar och stadsvandringar. Mike försöker lösa det genom bokningar av olika turer dagtid, även på engelska.

Han har också inlett ett samarbete med Stadsmuseet, som ringde upp och undrade om Mike ville jobba för dem. Samarbetet kommer att vara en del av en utställning om döden.

Andra förhoppningar inför framtiden är att jobba mer med installationer och han drömmer om fler fasta uppdrag till exempel på företag - och som alltid ha många järn i elden.

-Om jag skulle ha någon förebild är det nog Henning Mankell, säger han. Böcker - teater. Sverige - Mocambique. Två baser. Det skulle passa mig, jag gillar inte den svenska vintern.

Förresten, Mike, en sista fråga: Tror du själv på spöken?

-Nja, jag brukar säga så här, att om folk har upplevt något är det ju sant för dem.

Text Lotta Wide